Emilie Hoas Idengren

Hejdå mitt lilla busfrö. Det är med sorg i hjärtat jag måste lämna tillbaka min vackra Tindra. Det funkar liksom inte. Hon är så olycklig när hon får vara själv i flera timmar varje dag. ( jag skiter i att min lya ser ut som ett bombat Tjernobyl, doggen kan inte vara ensam, stackars liten)
Jag grät sönder hela fejset igår. Mina ögon såg ut som två fiskbullar imorse och mitt ansikte var sönderfrasat. Fräsig kanelsnäcka i receptionen. Inte!
Westerbergs kommer förbi mig ikväll och ska hämta henne. Blödig som jag är kommer tårarna spruta. Kan man ha ångest och känna lättnad på en och samma gång? För det gör jag. Hon kommer få det kanonbäst där, med hundkompisar och någon som jämt är hemma. Men det skär i hjärtat att behöva lämna ifrån mig min lilla bebbe. Men jag måste tänka rationellt. Fast det är tamejfan inte lätt.
Nu är beslutet taget och den kvillrande ångest jag har inom mig är obeskrivlig, klump i både mage och hals...