Emilie Hoas Idengren

Jag hämtade det vackra lilla knytet i lördags. A-dream-come-true-känsla. (gud vad larvigt, att jag ens skrev det där) Var så nervös att jag flög upp ur sängen på morgonen, for runt i lägenheten och städade och gnodde bara för att få tiden att gå.
Kärlek vid första ögonkastet. KLYSCHA.
Diana, min räddare i nöden tar hand om lillan på dagarna när jag är på jobbet. Tack.
Jag är rädd för att bli en sån där daltande hundägare som låter hunden slicka middagstallriken och skälla obehindrat på allt och alla fastbunden utanför Konsum. Men nej, jag är ju ändå jag. Balla Britta med järnhand, eller inte.
Jag hoppas på lite hjälp från ovan och medvind, det bara måste gå bra, inga andra alternativ är tillgängliga.
Hon har belägrat min vita soffa, men va fan da, låt na' tänkte jag...jag inser nu ocksa att min soffa kommer att ha tassavtryck de kommande 10 åren. Bra!

Nu har jag lägenheten och hunden, check. Nästa grej är väl mannen, Volvon och så hörnsoffan såklart. Eller så duger Brad Pitt på film, bussen till jobbet och min vita 2-sits soffa med tassavtryck alldeles utmärkt (?!)

Hon är min bebis. Thats it.