Emilie Hoas Idengren

En god nyhet är att mitt hatobjekt har sagt upp sig vilket leder till att jag får jobbet...(segersötman, tastes good)
Dock kvarstår mitt problem om dagmatte till mitt lilla under Tindra. Kulminerande ångest.
Jag måste hitta någon vänlig själ som kan förbarma sig över min lilla dog när jag är och tjänar mitt uppehälle. VAD GÖRA? Det hela kommer ju att sluta i kaos om jag inte hittar någon för då måste jag lämna tillbaka henne. Det sker bara inte, ser inte det som ett alternativ.
Ibland undrar jag om jag har tagit mig vatten över huvud. Men som jag sagt förut jag orkar inte vara 110 % vuxen hela jävla tiden. Vuxentid är tråkigt!  Mitt misson på torsdag då jag har tjatat till mig lite ledighet kommer att gå till just vuxengrejer, ansvargrejer sånt som jag är fullt kapabel och duglig till men som INTE har så hög prio nu.
Det enda som kretsar i pallet är ångest kring hunden...

Kära Bullen, vad ska jag göra? Jag vågar inte säga något till mina föräldrar och min (obefintliga) pojkvän skulle få frispel om jag sa som det var. Kan man lösa detta utan att berätta?
/ Tacksam snorunge som gett sig in på något hon inte tänkt igenom..