fegapan i mörket
Japp det är jag det.
Jag känner mig verkligen som en gammal rugguggla ibland, som om jag är 89 år, har utmärkt hörsel och letar efter ljud hos grannarna jag kan klaga på.
Det finns nån person utan humanitet i denna fastighet som har rave kvällar när han/hon känner för det. Sen har vi ju den hjärndöda här bredvid vars dörr jag brukar pryda med otrevliga lappar ,för att dra ett exempel på mitt senaste utbrott i skrift:
"Men snälla människa sänk musiken, straffa inte oss andra i detta hus för att du är döv"
Det värsta är att efteråt kan jag inte riktigt stå för det. I stundens hetta, för ja vad kan det vara, ett par timmar sen river jag sönder en gammal godispåse skriver dessa hårda ord med glödande penna, hittar inte tejpen utan letar fram ett plåster. Tejpar upp min förargelse på den hjärndödes dörr - rätt nöjd med min fega insats.
Senare samma kväll hör jag en nästintill obefintlig knackning på dörren. Jag fryser till is, det är den hjärndöde som knackar...jag väntar, sänker på tv.n. Ja, där var den igen den svaga knackningen. Mycket rusar genom huvudet. Jag sitter där som en jävla apa i mörkret och inbillar mig att
- om jag är rikigt snabb hinner jag knyta ihop två lakan och hiva mig ut genom fönstret
- det inte var min dörr det knackades på
- OM jag öppnar ska jag hämta en kniv i köket först
- grannan planerar hämnd genom att hugga ner mig för mitt fega beteende
- jag måste låsa med nyckeln inifrån så att han inte kan komma in genom att göra en McGyver
Efter nån minut slutar knackförsöken, min puls lugnar ner sig och jag tar ner fötterna från soffan (som om den hjärndöde skulle ligga under min soffa?!)
Varför gick jag inte bara dit, knackade på dörren och bad de sänka på musiken?! Jo för att jag intye vill framstå som en jävla gnällkärring - därför var jag en feg mupp som straffades med hjärtklappning denna fredagkväll.
Nu garvar jag åt mitt eget agerande. Men grannjäveln är tyst. Så jag vann. Nästan - utan hedern i behåll
Jag känner mig verkligen som en gammal rugguggla ibland, som om jag är 89 år, har utmärkt hörsel och letar efter ljud hos grannarna jag kan klaga på.
Det finns nån person utan humanitet i denna fastighet som har rave kvällar när han/hon känner för det. Sen har vi ju den hjärndöda här bredvid vars dörr jag brukar pryda med otrevliga lappar ,för att dra ett exempel på mitt senaste utbrott i skrift:
"Men snälla människa sänk musiken, straffa inte oss andra i detta hus för att du är döv"
Det värsta är att efteråt kan jag inte riktigt stå för det. I stundens hetta, för ja vad kan det vara, ett par timmar sen river jag sönder en gammal godispåse skriver dessa hårda ord med glödande penna, hittar inte tejpen utan letar fram ett plåster. Tejpar upp min förargelse på den hjärndödes dörr - rätt nöjd med min fega insats.
Senare samma kväll hör jag en nästintill obefintlig knackning på dörren. Jag fryser till is, det är den hjärndöde som knackar...jag väntar, sänker på tv.n. Ja, där var den igen den svaga knackningen. Mycket rusar genom huvudet. Jag sitter där som en jävla apa i mörkret och inbillar mig att
- om jag är rikigt snabb hinner jag knyta ihop två lakan och hiva mig ut genom fönstret
- det inte var min dörr det knackades på
- OM jag öppnar ska jag hämta en kniv i köket först
- grannan planerar hämnd genom att hugga ner mig för mitt fega beteende
- jag måste låsa med nyckeln inifrån så att han inte kan komma in genom att göra en McGyver
Efter nån minut slutar knackförsöken, min puls lugnar ner sig och jag tar ner fötterna från soffan (som om den hjärndöde skulle ligga under min soffa?!)
Varför gick jag inte bara dit, knackade på dörren och bad de sänka på musiken?! Jo för att jag intye vill framstå som en jävla gnällkärring - därför var jag en feg mupp som straffades med hjärtklappning denna fredagkväll.
Nu garvar jag åt mitt eget agerande. Men grannjäveln är tyst. Så jag vann. Nästan - utan hedern i behåll
Kommentarer
Trackback