Emilie Hoas Idengren

Sitter och garvar för mig själv på jobbet, lyssnar på nån upphottad version av gamla slagdängan Equador, haha jag blir lycklig. När var det man hörde den första gången, den fasn med på typ absolut dance skivorna när man gick i 5.an?!

Jag blir så trött på mig själv, sitter här med mina nya WE lurar (älskar mitt jobb, man får massa roliga grejer) och diggar som om det inte fanns någon morgondag. Det är ju så fult när folk är helt inne i musiken och nästan tar danssteg till. Men så långt har det inte gått för mig..ännu. Det finns en kille som brukar rejva nere i tunnelbanan i tid och otid. Han får små utfall på perrongen och tar de mest avancerade dansstegskombinationerna och tjuter likt Michael Jackson. Nu garvar jag igen, om jag ser honom snart igen lovar jag att filma och lägga upp här på bloggen.



Egentligen avskyr jag när mina kolleger sitter me lurar på sig för det är störigt att inte kunna fråga dom saker och snacka skit, dock blir man jäkligt mer effektiv med dom på, musiken pumpar och man betar av dagens to-do lista. Me likes! Fast man ser fånig ut, iaf jag jomen jag ser töntig ut i hörlurar, men nu har jag intalat mig själv att dom är så jävla snygga så nu har jag på mig dom iaf.
Men börjar jag nynna med så är det slut med lurar för min del. Jag är tondöv. Vill inte utsätta mina kolleger för den chock som skulle uppstå om jag tog ton. Till råga på allt så är jag fortf riktigt dålig i halsen, har väl fått SARS eller nåt, halsontet vägra att ge med sig. Men jag vägrar gå till doktorn, för gör jag det så har jag ju erkänt att jag är sjuk och det är jag inte punkt slut.


Jobbet kallar.
Budget.
My special.
Min chef kallar mig hustlern, haha det säger väl allt.