Emilie Hoas Idengren

Hejdå mitt lilla busfrö. Det är med sorg i hjärtat jag måste lämna tillbaka min vackra Tindra. Det funkar liksom inte. Hon är så olycklig när hon får vara själv i flera timmar varje dag. ( jag skiter i att min lya ser ut som ett bombat Tjernobyl, doggen kan inte vara ensam, stackars liten)
Jag grät sönder hela fejset igår. Mina ögon såg ut som två fiskbullar imorse och mitt ansikte var sönderfrasat. Fräsig kanelsnäcka i receptionen. Inte!
Westerbergs kommer förbi mig ikväll och ska hämta henne. Blödig som jag är kommer tårarna spruta. Kan man ha ångest och känna lättnad på en och samma gång? För det gör jag. Hon kommer få det kanonbäst där, med hundkompisar och någon som jämt är hemma. Men det skär i hjärtat att behöva lämna ifrån mig min lilla bebbe. Men jag måste tänka rationellt. Fast det är tamejfan inte lätt.
Nu är beslutet taget och den kvillrande ångest jag har inom mig är obeskrivlig, klump i både mage och hals...

En god nyhet är att mitt hatobjekt har sagt upp sig vilket leder till att jag får jobbet...(segersötman, tastes good)
Dock kvarstår mitt problem om dagmatte till mitt lilla under Tindra. Kulminerande ångest.
Jag måste hitta någon vänlig själ som kan förbarma sig över min lilla dog när jag är och tjänar mitt uppehälle. VAD GÖRA? Det hela kommer ju att sluta i kaos om jag inte hittar någon för då måste jag lämna tillbaka henne. Det sker bara inte, ser inte det som ett alternativ.
Ibland undrar jag om jag har tagit mig vatten över huvud. Men som jag sagt förut jag orkar inte vara 110 % vuxen hela jävla tiden. Vuxentid är tråkigt!  Mitt misson på torsdag då jag har tjatat till mig lite ledighet kommer att gå till just vuxengrejer, ansvargrejer sånt som jag är fullt kapabel och duglig till men som INTE har så hög prio nu.
Det enda som kretsar i pallet är ångest kring hunden...

Kära Bullen, vad ska jag göra? Jag vågar inte säga något till mina föräldrar och min (obefintliga) pojkvän skulle få frispel om jag sa som det var. Kan man lösa detta utan att berätta?
/ Tacksam snorunge som gett sig in på något hon inte tänkt igenom..

Just nu! Vill jag leva JUST NU! Jag måste sluta tralla. Jag går runt på jobbet och trallar på Tomas Ledin-låtar hela tiden.

"Släck alla ljus, tänd på min kropp,
Gör vad du vill här på vågornas topp
Dansa på min mage, ryck mig i min svans
Säg inte nej, det här är vår chans"

SNUSK.

Älskar snusk. Tyvärr utövar jag inget sådant. Det närmaste jag kommer är väl när Svennis ringer och berättar vad som sker på Playboychanel.

Jag tyckte T. Ledin var snygg när jag var yngre. Jag tyckte han och Per Gessle var asheta ärligt talat.
Jag ville rymma med Per Gessle och pussa på Ledin. Alla mina vänner ville typ hångla me Backstreet Boys eller New Kids on the Block.
Jag lyssnade på mina svenska favoriter. Ace of Base. Jesus. Haha jag brukade stå med en penna (som mikrofon) framför hallspegeln och sjunga båda stämmorna. By the way var ju självklart Uffe Ekberg en het kandidat i mitt idol-harem.
Men det fulaste var ändå att jag och Emelie Häll gjorde en koreografi, en pardans (typ finlandskryssnings-polka) till Arvingarnas Eloise. Vi övade flera dagar i veckan. Mest för vår egen skull. Ingen uppvisning.
Något som annars spelades flitigt var ju mina discoskivor med massa 90-tals synth, Be my Lover, Mr Vain & Dub-i-dub. Än idag spritter det i dansnerven när sådan musik spelas på förfesten.
 
Häromdan sa en kompis till mig, inga namn nämnda, då har hon väl Ledin-army utanför ytterdörren, att Tomas Ledin lät som en gammal snuskgubbe när han sjöng, en väsare. Som krystade fram orden lite bajsnödigt plus att hans texter anspelade på oanständiga saker, tex "ryck mig i min svans".

Han må vara en väsare och Per Gessle må vara 45. Men dom är och förblir mina secret lovers...

Får man skriva så? Kuk-tisdag? För det är precis så jag känner. Tisdagar fyller ingen viktig funktion utom möjligtvis Greys anatomy kl 21.
 
Fick nyss reda på att Coors kontrakt är varslat på Electrolux, så att alla Coors fast-anställda har förtur på de jobben som vi konsulter sitter på. VAD BRA! Med det menas att äckliga Sarah Hjalmarsson ska ta min plats på Coors huvudkontor i receptionen. Jag är så ursinnig nu, känner mig som en skitgrinig 5.åring som inte får köpa lördagsgodis på en torsdag.
Jag kan förstå fast anställda går före konsulter-principen. Men hallå, jag är fan ett stjärnämne på mitt jobb. Känns bara så jävla tråkigt. Jag grinar. Jag är så ledsen och förbannad och för att trycket ska lätta skulle jag vill kulsprute-skjuta hela våran ledning som bestämt det här. För det här innebär att jag antingen kan välja att bli ambulerande konsult igen (I'd rather kill myself) eller konsulta i Skanska-växeln och jobba som back-up här i repan som förövrigt ÄR MITT jobb och lite andra världsliga saker som min snälla chef försökte lägga fram snyggt. Jag fullkomligt kräks, vomerar, spyr, på bara tanken av att sitta på min röv och förslappas som en växeltelefonist. Nej det sker bara inte. Skräckscenario för mig att bli som kärringarna nere på Skanska. Då vore döden ett alternativ. 
Tur att man iaf är uppskattad så att dom vill nagla sig fast vid en och hålla en kvar på alla möjliga sätt. Men just nu kvittar det hur duktig och kompetent dom tycker att jag är...

Men jag är så trött på att se det positiva i allt att vara vuxen och 'gilla läget', knull på gilla läget just nu känner jag. Omoget jag vet, men jag är barnsligt förtjust i mitt jobb. Har aldrig trivts så bra någonsin ärligt talat. Att Sarah Hjalmarsson (äckliga människa) ska ta min plats svider, svider hårt.

Trött på att diska, tvätta, städa, betala räkningar, ha bonuskort på Vivo och betala skatt.

Just nu känns det som att jag skulle kunna tänka mej att:
 bo hemma hos morsan
röka braj
 jobba svart
ha en hemlig kk.

På den nivån ligger det nu.

Hur tänkte jag när jag ändrade mitt alias på Glife till Hök_med_hår?! Nu sitter jag och skrattar åt allting, om vi ska ta det hela från början så startade det på Sinners.
En tid då jag och Maja hägrade som drottningar på Chiaro/Sinners, inga hämningar allt på våra villkor. Det var glamour & hemligheter för livet.
Det som hände där tar jag med mig i graven. Det var en era som aldrig skulle uppstå igen och det visste vi. Ett andra hem hade uppenbarat sig, vi såg tjusningen i att gå ut större delen av veckan och lägga hela vårat studiebidrag på nya heta toppar. VARJE fredag handlade vi något nytt, naglarna satt på plats och bag-in-boxen ruvade på översta hyllan i kylen. Ingenting stoppade oss. Till varje pris skulle vi dit, till vårt Studio 54 och bara vara. Insupa tillvaron. Exalterade till max och naiva i sinnet. Det var tider det...

Det var då Eric Pryds dundrade i våra mp.3or och vi tyckte Oscar Durling var het som snus

Nu till Jeremy a.k.a Hök_med_hår. Vem var han egentligen?! Maja och jag tyckte vi skulle fira (fira vad, vi hade fan inget att fira den fredagen) med ett helrör. Bara vi två. Efter några rediga drinkar gör vi spanet, kollar igenom, sållar, kommer till insikt och där gick han förbi, lång, långt hår och för långt ifrån oss.
1 min senare hade han placerat sig bredvid oss. Drinkluder. Men det var okej, han var okej, var han inte lite söt?

Maja - Vad gör du människa?
Jeremy - Vadå?
Maja - Du försöker grabba henne på bröstet?
(jag sitter oförstående och inser inte att det är mitt bröst de samtalar om)
Jeremy - Det gör jag väl inte! ...det gjorde han. -pang i pallet-

Sen mötte han oss åtskilliga ggr på Sinners,inget vi planerade, han var där med de sina och vi, vi visste att han var betagen, det var inte vi, men någon sorts charm besatt karln i vilket fall som helst. Han hade hök-ögat på oss, han visste var vi fanns och såg ut oss som byte. Han fick flyga hem..hungrig Sinners-kväll efter Sinners-kväll...än idag cirkulerar han där uppe, höken, i väntan på att få hugga in på desserten, på mitt bröst(?!). Dröm min hök, dröm...

Något återupptas, där står han i full prakt (usch det lät snuskigt) Med sin långa kropp, sitt långa hår på långt avstånd. Han har intagit Soap...gamla Sinners-minnen flashar förbi jag meddelar Maja att Höken är här, snabbt som blixten knackar hon honom på ryggen, meddelar att han grabbat mig på bröstet för drygt 3 år sedan på Sinners, hastigt och lustigt säger han förlåt med bekymmersrynka i pannan...jag skrattar på andra sidan bardisken...

Så för att hylla hur mycket roligt vi haft med och åt Jeremy, vars riktiga namn är Victor, döpte jag mig nu till Hök_med_hår på Glife så jag kan få skratta varje gång jag loggar in och tänka tillbaka på den där tiden då allt begav sig

Jag hämtade det vackra lilla knytet i lördags. A-dream-come-true-känsla. (gud vad larvigt, att jag ens skrev det där) Var så nervös att jag flög upp ur sängen på morgonen, for runt i lägenheten och städade och gnodde bara för att få tiden att gå.
Kärlek vid första ögonkastet. KLYSCHA.
Diana, min räddare i nöden tar hand om lillan på dagarna när jag är på jobbet. Tack.
Jag är rädd för att bli en sån där daltande hundägare som låter hunden slicka middagstallriken och skälla obehindrat på allt och alla fastbunden utanför Konsum. Men nej, jag är ju ändå jag. Balla Britta med järnhand, eller inte.
Jag hoppas på lite hjälp från ovan och medvind, det bara måste gå bra, inga andra alternativ är tillgängliga.
Hon har belägrat min vita soffa, men va fan da, låt na' tänkte jag...jag inser nu ocksa att min soffa kommer att ha tassavtryck de kommande 10 åren. Bra!

Nu har jag lägenheten och hunden, check. Nästa grej är väl mannen, Volvon och så hörnsoffan såklart. Eller så duger Brad Pitt på film, bussen till jobbet och min vita 2-sits soffa med tassavtryck alldeles utmärkt (?!)

Hon är min bebis. Thats it.